Levande arkitektur

- byggnadens liv när arkitekten gått hem

Ida Wanler, 10-01-2004

Jag är på väg mot Luleå stadsbibliotek längs de folktomma och snöbetäckta trottoarerna. Den nyfallna snön knastrar under skorna och bakom mig lämnar jag fotspår som sakteliga kommer att försvinna igen under snöflingorna. Snart kommer alla spår av min promenad och även av min existens på denna trottoar idag att vara utplånade.

Jag går uppför stentrappan till det drygt 50-år gamla biblioteket. Trappstegen har nötts ner en aning i mitten, av tusentals fötters trampande. Till och med ett så starkt material som gråstenen har fått börja ge vika efter flitiga besök. Ett par fötter lämnar inga spår på stenen som mina gjorde i snön, men tusentals steg nöter även det hårdaste material och lämnar ett konkret minne.

Inne i biblioteket är det behagligt varmt och jag ruskar bort snöflingorna av mössan. Jag lämnar små blöta spår av snöklumpar efter mig, snart kommer dessa att vara vattenpölar, senare möjligen intorkade fläckar på stengolvet.

Jag är på jakt efter litteratur kring samekultur och andra nomadfolk som jag tänkt skriva min essä om. Uppför trappan mot andra våningen låter jag handen stryka längs med det bastanta ekräcket. Ovanpå är det mörkt av smuts från alla besökare som gjort samma sak som jag i åratal. Jag tar bort handen igen och kör ner den i fickan istället.

Hyllan för kulturantropologi hittar jag längst in till höger. Där väljer jag ut en bunt med potentiellt intressanta böcker och vänder mig sedan om för att leta en sittplats. I den fina läshörnan med utsikt över Norra Hamn sitter en äldre herre och läser Norrbottens Kuriren i den bästa skinnfåtöljen. Jag balanserar min trave böcker i famnen och byter stödben medan jag funderar vilken plats jag då ska satsa på. Under tiden ser jag i periferin hur herren viker ihop tidningen och börjar knäppa rocken. Så jag avvaktar tills han är säkert ur synhåll nere på bottenplan och intar mitt revir. När jag sätter mig ner är fåtöljen fortfarande varm av hans kropp. Detta faktum överraskar mig dock inte direkt, eftersom jag just såg honom gå. Istället tänker jag, eftersom jag fortfarande är lite frusen, att det är praktiskt att jag kan dra nytta av energin från hans kroppsvärme, för att bli varm själv, istället för att den försvunnit ut i rummet. Jag ler nöjt för mig själv.

Jag börjar bläddra i en av böckerna Sameliv. Den är publicerad 1976 och sidorna har gulnat i kanterna och vissa sidor har fått taxöron av någon respektlös läsare. En förstulen blick på fåtöljens armstöd får mig att stanna upp och lägga ner boken på bordet. Inristat i träet står bokstäverna IW-91. Mina initialer! Jag tycker mig veta att jag inte har suttit och karvat in mina initialerna i denna stol, men för någon sekund tvekar jag. Kan det vara jag som gjort detta men glömt tillfället? Men nej, förvisso har jag suttit i denna stol tidigare, men det var definitivt inte jag som utförde ritualen. Istället börjar jag fundera vem denna person kan ha varit, med mina initialer, och varför denne känt behovet att föreviga dem på detta armstöd. Var det en uttråkad student som fastnat i sitt studerande och i sin rastlöshet inte kunde finna något mer meningsfullt att göra? Ville denne uppnå något med ristandet? Ville han elller hon kanske kort och gott att någon skulle se detta och veta dom varit där? Fast hade dessa personer känt mig hade de likaväl kunnat tro det var jag i så fall.

Detta är en typisk märkningsritual som utförs på allehanda platser av alla sorters människor. På krogtoaletter klottrar gästerna glatt, på trädstammar ristar älskande par in sina namn. Var ifrån kommer detta mänskliga behov av att bevisa sin post-existensiella plats?

Tagging, eller att lämna sitt namn på offentliga platser, kan kanske ses som en slags existensialism, där existensen föregår essensen, där det viktiga inte är hur märket ser ut eller vad det står, men att man lämnar det. Detta är bara ett av de sätt vi konkret ser att människor verkligen har besökt en plats. Taggingen är ett medvetet sätt att lämna sitt märke på tillfälliga revir, men också oräkenliga andra små märken i byggnader uppstår när människor tillbringar tid i dem.

Jag börjar titta mig runt i biblioteket. Tecknen finns överallt, från högst temporära, som en fortfarande uppslagen bok vid en tom bordsplats, till permanenta, som nötningen på stolssitsarna. Från snabbt uppståndna, som en repa i bordsskivan, till sakta transformerade, som mörknaden av furupanelerna.

Jag ser andra medvetet lämnade märken, som ett tuggummi under bordsskivan och högst omedvetna, som skrapmärken på golvet efter stolsben.

Detta är något som länge intresserat mig; hur miljöer förändras när människor existerar i dem. Hur en byggnad lever ett liv parallellt med och förhoppningsvis i samspel med personerna som använder den. Konstnären Richard Long sa ”Time passes, a place remains.” Många byggnader står kvar medan ett flertal generationer passerar och byts ut. Arkitektur har minnen och historia. Ofta kan man känna en fläkt av det förflutna när man träder in i en riktigt gammal byggnad.

Våra miljöer blir mer och mer globala. Individen blir mindre och mindre när våra vardagliga universum ökar. Vi lever dessutom i ett samhälle med hög hastighet. Vi reser och flyttar ofta, vi köper nya möbler, nya kläder och nytt utseende. Många av våra levnadsmiljöer blir anonyma och homogena. Tappas individen bort i allt tumult? Kanske ökar nu behovet ännu mer efter att få lämna ett märke av sin existens i sin omgivning? Efter att åstadkomma en motvikt mot vår osäkra och förgängliga samtid?

”Om du tror möbler och några få ting skapar en miljö eller en inredning, då har du fel. En miljö blir en formgiven plats enbart när den är befolkad av människor. Om en inredningsarkitektur inte tar hänsyn till människor, är designen meningslös och praktiskt taget död.” Remy Ramakers

För att försöka utreda hur man som arkitekt ska jobba med den mänskliga påverkan av arkitekturen tror jag man behöver dela upp frågan i två delar, den omedvetna påverkan och den medvetna påverkan, eftersom dessa två anspråkar på olika formgivningsfrågor.

Givetvis finns det enstaka miljöer som inte är skapade för människor att tillbringa delar av sitt liv i, men dessa intresserar jag mig inte för i denna fråga. Vad jag funderar över är hur medvetet man arbetar med människans indirekta inflytande över sin omgivning och om det finns andra sätt att tänka kring detta?

Den offentliga byggnaden, likt biblioteket, är ett perfekt exempel, eftersom det är en miljö som ett högt antal människor besöker, för kortare eller längre perioder, som ett slags offentligt lånehem. Ett hem personifieras alltid med tiden genom ägarens närvaro och användning. Men även en offentlig byggnad suger upp personlighet när den åldras med människorna. Det är här man kan kliva in och uppmärksamma vikten av att se åldrandet av en miljö som något vackert. Kan slitage av en byggnad ses som något positivt?

Ur en ekologisk synvinkel är det viktigt att ta hänsyn till hur arkitekturen kommer att åldras. Något som slits snabbt kommer fortare att behöva ersättas och på så sätt öka konsumtionskurvan. Olika material åldras med olika positiva eller negativa kvalitéer; till exempel slits ofta trä eller läder till sin fördel och får mer mänskliga kvalitéer ju äldre det blir, medan en felfri glansig plastyta ofta snabbt ser sliten och ful ut efter bara några repor. Perfektion är ofta sårbart.

Med detta menar jag inte, att man maniskt ska ta till nostalgi och uteslutande trä istället för plasten. Tvärtemot, men man kan kanske utnyttja kompositmaterial på nya sätt som tar dessa ställningstaganden i åtanke. Dessutom finns det en hel del att hinna ikapp i vår erfarenhet av kompositer kontra trä och läder. Vi behöver experimentera med dessa material efter traditionella metoder. Testa nya kombinationer och undersöka dem med alla våra sinnen i olika situationer, för att öka vår kunskap om hur de reagerar under användning. Hur kan vi utveckla och utnyttja dessa materials kvalitéer för att understryka deras åldrandes skönhet?

Kan detta användas som en estetisk detalj i formgivningen?

Ett exempel på hur detta gjorts är Hella Jongerius vas ”Urn” gjuten i polyurethane med skrapor och gjutkanter synliga. Denna vas kommer inte att förändras i sin estetik när den brukas, en rispa eller fläck kommer inte att störa, eftersom formgivningen redan tagit fasta på att detta kommer hända.

Detta är ett sätt att lösa problemet, men man tappar också kvalitéen av hur arkitekturen förändras tillsammans med människan. Jag tror att detta adderar ett extra lager för att stärka banden mellan användare och omgivning. Eller tvärt om, man går miste om en värdefull tillgång om man bortser från denna kvalité.

Den belgiska modedesignern Ann Demeulemeester sa att ”Man tar bort mänskligheten ur ting om man inte tillåter dem att förändras.” Detta var i relation till ett bord som hon designat, med en bordsskiva av målarduk. Bordet används som arbetsbord och blir lätt smutsigt, men det gör inget, för om det blir alltför grylligt kan man lätt stryka på ett nytt lager.

En traditionell lösning för värdigt åldrande kan vara en formgivning så resolut att den inte kommer att påverkas synligt av användning inom de närmaste åren. Den kan vara tidlös, för att inte påverkas av stilutveckling, och skapad i material som sakta men säkert åldras med människan, på ett harmoniskt men anonymt vis. Men vad jag i tanken vill leka med, är att skapa inredningsarkitektur som understryker den sensuella interaktionen mellan form och folk.

Vad finns det för sätt som man genom formgivningen kan bjuda in människorna och tillåta dem att lämna sina medvetna märken på? Kan man om man avsiktligt formger med revirmärkningen i åtanke kontrollera den bättre? Kan man sätta upp klotterblädderblock i toaletten och hänga en penna bredvid? Kan man göra parkbänkar i sten med karmar i trä med en spets att karva in sina initialer med?

Kanske kan vi till och med dra nytta av det faktum att människor sliter sina miljöer? Kanske kan vi skapa rum som snabbt speglar hur de används och därigenom lära oss om mänskliga beteenden?

Designern Georg Baldele formgav ett golv ”Two Tone” för hans hem med två lager laminat. I områden av huset som man gick mer i slets det första lagret ner och visade en annan färg under. Kan vi till exempel se vilka delar av en offentlig byggnad som används mest genom en sådan metod? Ett slags flödesschema materialiserat. Kanske kan det appliceras på bänkar i en park för att veta vilken som är mest populär och vilken del av bänken folk helst sitter på? Är det det högra hörnet som man sätter sig vid först och främst?

Sådana här effekter blir ju slutligen synliga automatiskt, även med tidens naturliga gång. Till exempel berättade en psykoanalytiker för mig hur stolarna i dennes stresskliniks väntrum alltid slets endast längst fram på sittdynan eftersom Typ A personligheter, det vill säga högstressade patienter, i stor utsträckning bara sitter på framkanten av stolen. Om vi tar oss tid att studera dessa aspekter kanske vi inte bara kan skapa mänskligare miljöer men också lära oss ett och annat om vår omgivning?

Det kan givetvis framkomma konsekvenser som inte är helt problemfria av att driva detta tankesätt till sin spets i inredningar. Om man förstärker människans påverkan av en omgivning för mycket, kanske den snabbare förbrukas? Om balansen tippar över från det subtilt personifierade kan slitaget ta överhand. I vissa fall är helt enkelt situationerna inte lämpade för att materialen ska vara alltför föränderliga. En evig konstant form har fortfarande sin plats. Ibland kanske också lösningen bör vara material som inte synligt åldras, kanske de redan har ”minnesmärken” i sig? Med detta menar jag inte ytbehandlingar eller material som skapar en oäkta mognad, utan som jag nämnde tidigare till exempel tillåta formgivningen ha vissa imperfektioner, som till exempel Jongerius vas, så att lite slitage inte gör den förbrukad i förtid.

Så varför är detta viktigt? Vad är det för behov vi tillfredställer i människan i och med att hon får bevis på sin egen existens? Ett av de primära behoven för ett tillfredställt liv är väl att känna man verkligen konkret finns, att man lever och lämnar spår efter sig? Om hela ens liv skulle gestalta sig som min promenad mot stadsbiblioteket i snöovädret, där ens existens utplånas så snart man svänger runt hörnet, skulle man kunna bygga upp någon grundtrygghet då? Som jag nämnde tidigare kanske detta behov är starkare än någonsin eftersom vi som individer är så förgängliga i ett snabbt utvecklande högteknologiskt samhälle?

För i grund och botten är det väl detta som vi känner, när vi upplever denna arkitektur med mänskliga minnen? Tyngdpunkten med denna riktning, som jag ser det, är att skapa ett samspel mellan människa och arkitektur. Detta är så viktigt i dagens samhälle när miljöer och objekt byts ut snabbare och snabbare. Ett konsumtionssamhälle fordrar en hög omsättning av produkter, tjänster och levnadsmiljöer. Ofta kan formgivningen bli, frivilligt eller motvilligt, dess medkompanion. Här har vi ett ansvar som formgivare att motarbeta nonchalansen mot en hållbar framtid. Detta kan göras på otaliga sätt, så som att skapa essens och livslängd, medvetna ekologiska materialval, givetvis återvinna och återanvända och så vidare. Att arbeta med människans påverkan av arkitekturen, och vice vera, på ett positivt sätt är även det enormt viktigt att ha i åtanke.

Vad jag velat med denna essä är, att framhålla vikten av, att som arkitekt vara medveten om hur den inredningsmiljö man formar kommer att förändras när man avslutat sitt arbete. Hur arkitekturen kommer att ta nytt liv i samma sekund människan sätter sin fot i den och kommer att fortsätta göra det så länge byggnaden används. Jag har velat betona vikten av den levande arkitekturen som frambringar känslor, minnen och reaktioner efter arktitekten gått hem.